Böckerna
Det mänskliga lyfts fram bland trauma och diagnoser. Hopp och kärlek lyser upp även det mörkaste.
Beställ boken på Visto förlag
Matilda Olsson, Idus förlag:
Boken är otroligt välskriven och känns genomarbetad. Du har ett fantastiskt språk! Levande, böjligt, poetiskt och rakt på samma gång. Jag upplever i synnerhet att bokens styrka finns att hämta i ditt språk. Exempelvis:
”Jag börjar vagga så smått, men slutar. Jag behöver inte gömma mig, jag är redan gömd.” Boken känns, trots den stora textmängden, inte svårläst just av denna anledning.
Utdrag ur boken:
Huset nu är nersläckt och mörkt. Det är tomt på färger men fullt av glömskt snusande kroppar. Jag lyssnar på andetagen, medan jag reser ut ur huset och upp mot himlen. Här är luften kall och trädgrenarna rasslar svagt strax under mig. Stjärnorna glimmar och skiner. Jag vet inte hur stjärnorna har det i sina familjer, men vi har det spänt, hälsar jag. Stjärnor skrattar och dyker i mörker och rymd. De är lyckliga. Jag tror att de aldrig bråkar. De bara ger ljus åt varandra och är så där sorglösa som Judit är när någon av de stora jagar henne, kittlar henne och kramar henne.
Då är livet en ny frisör – full av överraskningar
Då är livet en gatlykta som fördunklar stjärnornas ljus
Då är livet Stig-Helmers huvud och man själv är tofsen
Då är livet en väckarklocka och man själv en dröm
Då är livet en flyttkartong – blanda innehållet så det inte blir för tungt
”Fönstervy” är rolig! Både lättsam som en tankenöt och ofta med komisk underton. Aforismerna är kompakta medan dikterna är mer allvarsamma och håller kvalitet. Författaren visar på hur omöjligt det är att greppa livet just genom att greppa det – Holger Aaronsson
”Klockren” -Bengt Hansson
”Klurig”- Lina
”Rolig med fina dikter längst bak”- Ulla Svensson
”Bra, Elliot visar en anna sida av sig själv med den här diktboken” – Anna-Karin Svedjestrand
”Jag tyckte om den!” – Kristian
”Riktigt bra” – Jesper Österberg
Citat ur boken
”Hell Hotell låg tyst i backen. Nu var det bara en byggnad i skogen. I natten var den full av drömmar. Här fanns människorna som sökte efter den brustna länken. I tystnaden hörde hon deras flammor. Det ingav henne mod.
Tillvaron på hotellet hade varit överväldigande i hela sin tomhet, något hon aldrig hade kunnat föreställa sig den där andra natten under stjärnorna på Östermalm. Det hade dykt upp utmed vägen och sugit i sig henne som sankmark. Men buttert och tveksamt hade det här stället räddat hennes liv.
Nu satt hon fast i hålet, utan andra egenskaper än dem man kunde mäta med en dos psykofarmaka, och kände sig numera lika stum och kantig som inventariet, plundrar på sin personlighet, på sin flamma.
Fanns det något kvar?
Jag är här.
Tänk att det var samma stjärnor och samma himmel, som hade följt hennes väg.
”Jag har förlorat allt”, sade Anna.
Nej, svarade himlen.
Men hur kan jag fortsätta? Vart ska jag ta vägen? Jag är ensam, så väldigt ensam. Kanske hörde hon röster nu också, men under de sista stjärnklara nätterna ingav stjärnorna i rymden henne så mycket mod att hon valde att möta mörkret. Och möta det igen. För var, om inte i mörkret, kunde man börja ana ljuset?”
”Vi barn i Underlandet” är en kategori för sig, då författaren leker med tidsbegrepp, perspektiv och scen. Språkligt är den är lättläst men dispositionen utmanar på fler än ett sätt. En handling som triggar och en huvudperson som är utmanande i sin utsatthet, som inte bara är utsatt utan har egen kraft och vilja. Det måste man ha om man ska överleva det som berättelsen handlar om, nämligen extrema övergrepp. Det är inte enkelt att skriva lättbegripligt om det väldigt komplexa. Jag tycker att Ellen Kellman lyckas med det. Hon visar potential genom att skapa en vacker, viktig bok som på alla sätt går emot normen, något som man behöver gå emot med jämna mellanrum. Rekommenderas varmt. – Eva Nilsson, litteraturstuderande och överlevare.
Inspirerande, lärorik och före sin tid –Tomas Söderkvist, stödperson på Rise.
”En personlig berättelse som verkligen visar på en människans möjligheter, trots dåliga förutsättningar.
Boken är väldigt fint skriven och visar på hopp, mod och förändring. Men den är också ett vittnesmål om
år av bristande insatser från samhällets sida. Läs den, du kommer inte att ångra dig!” – Annica Lilja Ljung, traumaterapeut och författare.
Desdemona:
”Jag är Desdemona. Jag är diffus som rösterna du hör när du simmar under vattnet. Jag är den du pratar med i dina drömmar. Det kan hända att jag svarar dig.
När jag sitter på vinden med dockorna och dricker tilltänkt te ur en dockservis, på en dockbjudning utan ände är det dig jag söker. Mitt långa vita finger krafsar i luften. Jag skriver mot den spruckna väggen. Mitt namn är Desdemona. Jag skulle bli poet, och luffa mellan konstnärskaféer i mitt långa hår, schalar och kjolar, med ett omhuldat diktblock i högsta hugg. Jag skulle vara svår! Och vacker! Men jag dog 1986 femton år gammal. Istället för livet kom döden som ett hål rakt igenom allting. Nu är det jag som är hålet.”
”Jag faller med dammet och spindelväven mot det svepande vindsgolvet. Mitt medvetande expanderar som en ballong när det fysiska inte längre begränsar mig. Med en tanke är jag hos Kajsa på tåget och beskådar henne ur mörkret på andra sidan fönsterrutan.”
Kajsa:
”Jag drömde om en av flickorna igen. När jag vaknade kände jag mig lika lekfull som jag var en gång för länge sen.
Efter att jag hade drömt verkade livet annorlunda. Jag ser på det med nya ögon. Jag vill ha det, livet. Fast på mitt sätt vill jag leva. Som en som är fri.”
Recension ur BTJ-häftet:
Lektör Magnus Öhrn
Albedo är en kortroman för mellanåldern som handlar om fjortonåriga Kajsa som står inför en rad utmaningar i livet. Hon har anorexia, saknar sin döda mor och sin bästa kompis som har flyttat till Uppsala; hennes pappa jobbar mest och är sällan hemma. Dessutom har hon en mindre trevlig styvmor att förhålla sig till. Så får hon en dag ett arv från en gammal släkting, ett gammal villa, som visar sig vara det största huset i den staden där de bor.
Strax efter att de flyttat in får Kajsa kontakt med spökflickan Desdemona och hennes systrar. Likt Kajsa brottas Desdemona med olika relationsproblem, något som lett till hennes osaliga belägenhet. De blir snart vänner och lär av varandra. Via mötet med Desdemona tillfrisknar Kajsa från sin anorexia och hennes sociala problem löses – och i gengäld lyckas Kajsa ordna ett möte mellan spöksystrarna och deras levande mamma så att de kan ta farväl av varandra. I denna moderna och fantasifulla variant av Spöket på Canterville skildras en innerlig vänskap som sträcker sig över liv och död. Titeln, Albedo, anspelar troligen på den alkemistiska fas som föder dualitet och ökad självinsikt, en träffande beskrivning av bokens tema.
Margareta är en elvaåring som får kämpa med mycket, men hon har en härlig hemlighet…
”Luften som strömmade in var så frisk och söt att Margareta genast började sväva uppåt. Fötterna lämnade trasmattan och hon svävade upp och sedan långsamt ut genom fönstret. Hon steg försiktigt uppåt längs husväggen och dröjde en stund under taknocken, med ena handen på takkanten, för att se ut över staden vars färger långsamt trädde fram ur den nattgråa dimman med brandgula solstråk, som strilade mellan skuggorna.
Hon var alltid lite orolig för att någon skulle få syn på henne när hon flög, men hon kunde inte se en levande själ där nere och allting var tyst. Då passade hon på att ta sig en flygtur över taket. Hon cirkulerade ovanför den svarta taktjäran och njöt av vinden som strömmade mot hennes ansikte. Sen slog hon sig ner på taket med benen dinglande över kanten och såg på när solstrålarna steg bakom höghusen och de första biltutorna började ljuda genom tystnaden.”
Recension från BTJ – Häfte 20, 2017:
Elvaåriga Margaretas liv är tufft, mycket tufft. Det som de flesta andra barn tar för givet är inget som är förunnat Margareta eller hennes sexåriga lillebror Konrad. I en familj där missbruk, våld och psykisk ohälsa styr barnens liv är mat, kläder och kärlek mestadels frånvarande. Margareta är van vid att ta hand om sig själv och lillebror Konrad samt att agera hushållerska åt pappan. Detta försvåras alltmer av att matlagningen börjar liknas vid att koka soppa på en spik, vilket gör pappa alltmer arg.
I skolan blir barnen lätta mobboffer med sin gamla trasiga kläder. Margaretas berättelse om sin tidiga barndom är sorglig och hemsk, vilket förmedlas mycket inlevelsefullt och nära. Detta trollbinder läsaren redan några sidor in i berättelsen. Klumpen i halsen underlättas av att hon har en lärare som verkligen bryr sig om henne. Dessutom har Margareta en hemlighet, hon kan flyga, och lillebror Konrad kan göra sig osynlig. Detta öppnar upp för exempelvis symboliska och allegoriska tolkningar och diskussioner i högläsningen tillsammans med barn i mellanstadieåldern. Helhetsbetyg 4 av 5.
Berättelsen handlar om en pojke, Tobias och en flicka, Emma och jag som författare gör en mjuk vandring genom smärtan och förvirringen efter sexuella övergrepp. Inga övergrepp beskrivs i detalj utan fokus är på människovärdet och bekräftelse av barnen och vissheten om att livet kan bli fint att leva igen.
Det blir ett ärr på hjärtat efter svåra händelser men hjärtat funkar lika bra för det och du är precis som du ska vara, unik och värdefull.
”Det finns en sådan värme i språket och författaren kan beskriva väldigt komplicerade saker så att ett barn kan förstå”. – Susanne Palm, bibliotekarie
”Otroligt att man kan skriva så när man har varit med om detta”. – Bengt Söderström, Allmänna Barnhuset
”Min favorit”.- Danni